”Love is the only sane and satisfactory answer to the problem of human existence.” (Erich Fromm, The Art of Loving)
Trots att filosofi betyder kärlek till visdom är kärleken inte särskilt närvarande i filosofin och det är ett stort problem.
Om vi tänkte mer utförligt om kärlekens väsen kanske vi skulle kunna använd kärleken på ett bättre sätt. Kärlek är ett mänskligt behov men jag upplever att man underminerar ämnet i dom akademiska kretsarna. Mina efterforskningar leder mig till Bell Hooks och hennes bok All About Love (2001 ). Hon har begripit hur viktig kärleken är. Om vi förstod kärlek på ett bättre sätt skulle planeten bli en avsevärt bättre plats att existera på. Det låter idealistiskt men jag är en cynisk idealist.
Läste in mig en del på Nietzsche och studerade Nietzsche som kurs (!) på Södertörn högskola med Fredrika Spindler som lärare. Några år senare drabbades jag av nya insikter och upplevelser och fick kasta en del av Nietzsches tankar i sopkorgen även om han trots detta ligger mig varmt om hjärtat. Han var ju så rolig!
I den västerländska filosofins historia är Platons Symposium det första systematiska verket som behandlar temat kärlek. Men enligt mig är verket inte särskilt systematiskt.
I Symposium höjs kärleken upp till något gudomligt. Det är väldigt idealistiskt.
Jag har dock aldrig varit någon stor entusiast gällande Platon och Aristoteles. Dom la en grund och det var ju bra men jag lockades alltid mer av Diogenes rebelliska natur.
Diogenes säger åt Alexander den store att han skymmer solen.
Milva Engström 